Busy, busy, busy doin’ nothing at all…

En del dagar känner jag så. Som att jag har slitit som ett djur hela dagen, men när jag går hem finns inget att visa för det. För det är en del av att vara assistent. När vi jobbar som allra bäst, då märks det nästan inte att vi finns. Allt flyter bara på för våra chefer, bokat och klart. Men hur mäter man då det som inte syns? Hur utvecklar man det som redan är perfekt?

Mer än en assistent och chef har grubblat över detta vid den årliga utvärderingen av ens arbete. Hur sätter man mätbara mål för en assistent? Många chefer resonerar i stil med ”åh min assistent är så oerhört bra, hen får inte ändra sig”. I många fall kan detta sluta med att assistenten i fråga tröttnar på att stå still i sin utveckling och lämnar sin chef för ett annat jobb. Andra chefer ger upp helt och struntar i sätta mål, eller sätter luddiga mål av typen ”göra stämningen bättre på kontoret”. Tyvärr blir kontentan densamma; assistenten står och trampar, tröttnar och slutar. Det bakvända i den här situationen är att cheferna oftast tycker att deras assistenter är fantastiska och assistenterna trivs med sina chefer. Ändå kan det sluta så illa.

Jag vet att EUMA hade ett seminarium med det här temat för inte så länge sedan och däri ligger hemligheten. Att lyfta frågan och ta hjälp av varandra. Diskutera och diskutera igen. Ge exempel. Detta är styrkan med EUMA. Assistenten är ofta lite jokern i en avdelning. En person som har ett finger med i det mesta, men egentligen inte riktigt hör hemma någonstans. Därför är det extra viktigt att ha andra, som är i samma situation, som man kan bolla idéer och tankar med.

Personligen har jag det dock lite omvänt. Numera har jag en chef som tror på mig och som verkligen uppmuntrar och stöttar min utveckling. Efter en del ”du är fantastisk, ändra inget”-chefer som jag har haft, känns det väldigt roligt att få det stödet. Och lite skrämmande. Nu måste jag ju bestämma mig. VAD vill JAG göra med min karriär? Hmmm… Vad vill du göra med din?